HIV överförs främst vid oskyddade vaginala och anala samlag med en person som lever med HIV och inte har välinställd HIV-behandling. HIV kan även smitta om man delar sprutor med någon som lever med HIV, från en mor som lever med HIV till fostret under graviditeten, vid förlossningen eller under amning, samt vid  blodtransfusion av otestat blod från en person som bär på HIV. I Sverige erbjuds alla gravida kvinnor HIV-test och alla blodtappningar HIV-testas vilket gör att dessa smittvägar i praktiken har eliminerats.
 
Om kroppsvätskor (t ex blod, sperma, försats, slidsekret och bröstmjölk) med HIV kommer i direkt kontakt med slemhinnor i slidan, urinröret, på förhudens insida, ändtarm, munnen eller ögat finns risk för överföring av HIV. Hur stor risken är beror på en rad faktorer, bland annat hur stor virusmängd som finns i blodet på den som bär HIV. Man kan inte få HIV genom sociala kontakter, kramar, pussar eller kyssar.
 
Om en HIV-bärare har välinställd behandling finns det ingen risk för överföring av hiv vid vaginala och anala samlag. Detta gäller även om kondom inte används, men det finns en rad andra skäl till att använda kondom, framför allt för att skydda mot andra STI (sexuellt överförbara infektioner) och hepatiter samt oönskade graviditeter. Det är även troligt att risken för HIV-smitta mellan personer som injicerar narkotika och delar injektionsverktyg minskar om personen med hiv har en välinställd antiretroviral behandling, men det saknas studier som visar detta.
 

• Genom att använda kondom på ett korrekt sätt under hela samlaget (vaginalt, analt och oralt).
• Genom att använda slicklapp vid oralsex på tjejer.
• Genom att bara använda rena sprutor, det vill säga aldrig dela verktyg som inte är grundligt rengjorda. Man ska heller aldrig dela sprutor eller kanyler med någon annan. 
• För att förhindra mor till barnssmitta får modern HIV-behandling under graviditeten. Vid behov, till exempel om modern inte svarat väl på behandlingen, tar man ställning till kejsarsnitt. Det nyfödda barnet får sedan behandling under en period och ges bröstmjölksersättning istället för bröstmjölk.

Omkring 38 miljoner människor lever med HIV i världen idag och cirka 28 miljoner får HIV-behandling (www.unaids.org). Majoriteten lever i Afrika söder om Sahara, men de snabbast växande epidemierna finns dock i Ryssland och andra länder i Östeuropa och Centralasien. Här är smittspridning bland personer som injicerar droger in viktig del, medan heterosexuellt sex och överföring av HIV från mor till barn är de främsta smittvägarna i Afrika söder om Sahara. Det finns två slags varianter av HIV: HIV-1 och HIV-2. Båda ger upphov till AIDS men det är HIV-1 som fått störst global spridning.
 

Du bör testa dig om du har utsatt dig för risk! Det är det enda sättet att få veta om man har HIV och bara med en HIV-diagnos kan man få behandling. Med behandling får du ett friskare liv och du minskar risken för smittspridning. HIV-test är gratis och kan ske anonymt. Testet är ett blodprov som tas i armvecket eller i fingret. Diagnos ställs genom att antikroppar mot HIV och/eller HIV-protein påvisas i blodet.

HIV-Sveriges lista över testningsställen 
 

Det finns inget bot mot HIV. Det finns heller inte vaccin. Däremot finns det effektiv behandling som minskar virusspridningen i kroppen så mycket att virusnivån i kroppen inte är mätbar och därmed är personen som lever med HIV inte heller sexuellt smittsam.
Behandlingen kallas ofta kombinationsbehandling eller bromsmediciner. Benämningarna kommer av att man kombinerar flera olika mediciner som bromsar virusförökningen på olika sätt. Bland annat blockerar de virusets förmåga att ta sig in i våra celler (inträdeshämmare), motverkar virusets kopiering av sin arvsmassa (NRTI = nucleoside reverse transcriptase inhibitor och NNRTI = non-nucleoside reverse transcriptase inhibitor), blockerar virusets arvsmassa från att byggas in i målcellens arvsmassa (integrashämmare), samt hämmar ett enzym som gör att viruspartiklarna blir mogna och smittsamma (proteashämmare).
I Sverige rekommenderas behandling till alla som har en känd HIV-infektion. Behandlingen är kostnadsfri efter ordination av behandlande läkare.
 

Sprututbyte innebär att man tillhandahåller rena sprutor och verktyg såsom tussar och blandkärl till personer som injicerar droger i syfte att minska smittspridningen av framförallt HIV och Hepatit C. Förutom minskad smittspridning innebär sprututbytesprogrammen att man får kontakt med och möjlighet att bygga förtroende och relationer med injektionsmissbrukare. Dessutom får klinikerna in använda sprutor som därmed inte riskeras att användas igen.

De första sprututbytesprogrammen startades i Lund (1986) och Malmö (1987), men på grund av politiskt motstånd dröjde det många år innan fler städer fick sådana mottagningar. Men gradvis har mottagningar startats i bl.a. Helsingborg (2010), Kalmar (2012), Stockholm (2013) och Kristianstad (2014), Göteborg (2018).

Trots att FN, WHO, Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten (fd Smittskyddsinstitutet) rekommenderar sprututbytesprogram har de varit en kontroversiell fråga i Sverige och kritiker menar att de ökar risken för missbruk, vilket det inte finns något vetenskapligt belägg för. Däremot finns stark vetenskaplig evidens för att sprutbyte skyddar mot hivsmitta.  Läs mer.
 

Under sommaren 1981 beskrevs ett nytt sjukdomstillstånd av det amerikanska smittskyddsinstitutet (CDC). Flera unga män drabbades på kort tid av infektioner som vanligen angriper personer med nedsatt immunförsvar såsom en ovanlig form av lunginflammation (PCP) och en viss tumörsjukdom (Kaposis sarkom). Mycket talade för att immunbristen hos dessa män var ett uttryck för en epidemi, orsakad av ett nytt smittämne. De flesta patienter som rapporterades under det första året var homo- eller bisexuella män och tillståndet kallades till en början ”Gay Related Immunodeficiency” (GRID). Det fanns dock tidigt personer med liknande symtom som inte var homo- eller bisexuella män. Dessa individer hade använt droger intravenöst, fått blodtransfusioner eller var blödarsjuka som hade fått faktorpreparat tillverkade från blod. Hösten 1982 började man därför kalla sjukdomstillståndet för ”Acquired Immunodeficiency Syndrome” (AIDS), eller på svenska ”förvärvat immunbristsyndrom”. Ett virus isolerades 1983 från dessa patienter och detta virus bekräftades 1984 som det smittämne som orsakar AIDS. Viruset fick namnet ”Human Immunodeficiency Virus” (HIV), eller humant immunbristvirus. Sedan upptäckten har uppskattningsvis 40 miljoner personer dött i AIDS (www.unaids.org).